West Coast Sandolf

I juli var Emilias bror, Hugo, här med sin sambo Elin. Då passade vi på att åka till Yosemite Valley.

Bilden ovan är tagen vid Valley View, precis där man kör ut mot Highway 120 och 140. De flesta campingplatser här i dalen behöver bokas 6 månader i förväg när de släpps, på grund av det otroligt höga besökstrycket (bra att komma ihåg om ni planerar att åka hit). Vi hade dock tur (och lite skicklighet) och lyckades få en campingplats med en veckas varsel, när platserna för Camp 4 släpptes. Sjukt nog lyckades vi boka två nätter, så vi var där fredag till söndag.

Linus tog en semesterdag (hans än så länge enda det här året) så att vi kunde komma i tid till incheckningen som stängde vid 16-tiden. När vi satt upp tältet lagade vi palak paneer med naanbröd på muurikkan, kanske en av de bättre stekhällsrätterna faktiskt.

Yosemite är hem åt en hel del amerikanska svartbjörnar och de har tyvärr för vana att traska in bland människor och äta mat som inte är björnmat. Därför behöver man hela tiden ha all mat inom en armlängds avstånd eller ha den inlåst i ett björnsäkert förvaringsskåp (alternativt en kapsel/bear canister). Här behöver all mat förvaras, men även allt som luktar det minsta, så som tandkräm, ansiktskräm, solkräm, sopor osv.

På lördagen vaknade vi upp till otroligt dålig luft, som ni ser. Det pågick en stor skogsbrand precis ovanför dalen och luften luktade märkbart av brandrök.

I övrigt var det dock en otroligt fin morgon! Vi gick upp vid 6-tiden för att komma iväg innan solen blev allt för stark och varm. Innan vi kom tillbaka till tältet hann det dock bli UV-index 13 och 37 grader varmt. Alldeles för varmt för att bestiga ett berg.

Målet var att ta oss upp till Glacier Point via Four Mile Trail, en rutt som blev totalt runt 20 km och 1000 höjdmeter tur och retur till tältet. Såhär tidigt på morgonen låg leden i skugga, vilket var otroligt skönt, så vi pinnade på bra.

Nämen här står vi och smajlar upp oss med en skogsbrand i bakgrunden. Känns som en representativ bild för 2023 års extrema väder och klimatförändringarna. Hursomhelst så var det FANTASTISK utsikt nästan hela leden.

När stigningen började avta kom vi in i en liten skog med giant sequoias, någon bäck här och där och framförallt skugga igen.

Efter 3,5h nådde vi till slut Glacier Point. Tydligen så öppnade bilvägen den här dagen (den har varit stängd i 2 år) så det var en massa folk där.

Trots alla människor fick vi i alla fall njuta av fina vyer. Här ovan har vi Half Dome, Nevada Fall och Vernal Fall.

Brandröken hade börjat stiga (på grund av värmen i dalen) och vi kunde nu se ner i dalen och spana på Yosemite Falls också.

Vi hittade en plats i skuggan där vi kunde äta lunch och njuta av utsikten.

På nervägen fick vi återigen se Yosemite Falls i sin fulla prakt. På grund av den OTROLIGA mängden snö som föll i Sierra Nevada i år så smälter snön fortfarande, vilket innebär att vattenfallen i Yosemite tydligen är mäktigare än någonsin (säger de som förstår sig på det där).

Nästan hela leden låg nu i direkt sol, och det går nog inte beskriva den otroliga hettan. Det hade hunnit bli en bra bit över 30 grader (och det nådde 37 innan vi var tillbaka vid tältet) och eftersom vi också var ganska högt upp (2199 möh närmare bestämt) så stekte solen verkligen oss. Emilia började må riktigt dåligt, eftersom hon tydligen inte kan hantera värme hälften så bra som Linus, men vi alla var ordentligt slitna.

Som tur var hittade vi en bäck när det var någon km kvar, och kunde doppa huvudet och kepsar för att svalka oss. Rekommenderar verkligen inte att vandra i den här värmen, och speciellt inte i solen. Men vi hade i alla fall en massa vatten och vätskeersättning med oss, så vi klarade ändå av det.

Tillbaka vid campingen tog vi oss till duscharna för att tvätta av oss all skit. Det damma ganska rejält på leden kan man säga. Duscharna hade i princip inget varmvatten, men oj vad bra vi mådde av att få kyla ner oss för en stund.

Sedan tog vi Yosemites gratis shuttle bus till Curry Village och käkade pizza. Den satt gött asså!

Härifrån kunde vi se var vi varit bara några timmar tidigare.

Några var ganska missnöjda med Emilias beslut att ta bussen istället för bilen. Det visade sig att det var jättekallt där inne, och dessutom tog det ofantligt lång tid att komma tillbaka till campingen för att bussen körde någon superlång väg. Kanske bra att kunna använda sig av bussen om man hänger i dalen dagtid då det inte går att få parkering, men finns det parkering så är det absolut smidigast att ta sin egen bil.

Sammanfattningsvis så rekommenderar vi alla fyra den här leden, men vid en lägre temperatur. Kanske under hösten eller senvåren. Vi gillade den starkt och kommer definitivt gå den igen någon gång. Orkade du läsa hela vägen hit – grattis! Här kommer en gullig bild på oss från toppen!