West Coast Sandolf

Välkommen till maj och vår resa till Maui. Att åka till Hawaii har varit på min bucket list så länge jag kan minnas. Vi hade tänkt att åka dit på bröllopsresa men insåg snabbt att det var bättre att vänta tills vi bodde i Kalifornien. Så nu när Linus inte ens behövde använda sina dyrbara semesterdagar passade vi på att unna oss hela 10 dagar på Maui.

Vi bodde strax norr om Lahaina på The Whaler (ett lägenhetshotell) vid Ka’anapali Beach (som utsetts till en av USAs bästa stränder). Det första vi gjorde när vi kom fram var att ta en löptur till närmsta mataffär för att handla. Det var… svettigt. 🙃

Vår första heldag på ön hade vi tänkt att vandra i Haleakalās krater, men när vi kom dit visade det sig att det skulle dra in ett åskoväder och då vill man inte gärna vara ute på en helt öppen yta utan något skydd, så vi vände om och körde istället en bit av vägen till Hana, på öns östra sida. Dagen efter körde vi hela denna vackra väg, så för enkelhetens skull tar jag allt i den ordning det dyker upp längsmed vägen.

Första stoppet är Twin Falls. När det inte regnat så mycket och vattnet är klart kan man bada här. Utöver det så var själva vattenfallen ganska underväldigande, men verkar som att resten av världen (framförallt folk från Kalifornien) är besatta av vattenfall och vattendrag? Kanske är det inte lika häftigt för oss svenskar som har små bäckar, sjöar och vattenfall lite överallt. Vid Twin Falls finns i alla fall ett litet stånd som säljer jättegott bananbröd, så det köpte vi med oss + banansmoothie!

Det är väldigt svårt att illustrera hur knepigt det är att köra på den här vägen. Den slingrar sig alltså fram längsmed berget och störtar rakt ner i havet på ena sidan och var och varannan kurva är en enfilig bro, dvs man behöver turas om att köra över de små broarna som går över vattendragen. Och de kurvor som inte har enfilig bro är så otroligt skarpa och går precis runt bergväggarna så man har inte en chans att se om det kommer en mötande galning i en stor pickup. Så en bra grej att tänka på när man hyr bil och ska köra den här vägen är att inte välja en alltför stor bil.

Nästa stopp på vägen är Garden of Eden, som vi besökte dagen innan, när vi inte kunde vandra i kratern. Bra grej ändå, för annars hade vi inte hunnit stanna här och det var verkligen superfint!

Här kan man bland annat se regnbågseukalyptus och ön som syns i öppningsscenen av Jurrasic Park.

Låt säga som så att min monstera här hemma är liiite mindre än de som fanns i den här trädgården. Här fanns även ett hundra år gammalt mangoträd som var riktigt mäktigt i verkligheten, men på bild såg det bara ut som vilket träd som helst så jag besparar er det – ni får åka dit själva istället!

Nästa ställe vi stannade till vid var Ke’anaehalvön där det bland annat fanns en cool ”strand” där massa lava runnit ut.

Längsmed hela vägen finns det massvis med vattenfall som man enligt alla guider som finns ”måste se”. Men som sagt, små vattenfall har vi sett förr.

Det hade blivit dags för lunch och det köpte vi vid Nahiku Marketplace som var några små restauranger/stånd längsmed vägen mitt ute i ingenstans. Det var bara ett ställe som var öppet dock, men vi blev absolut inte besvikna på dessa otroliga revbensspjäll som vi tog med oss och åt lite senare på en röd sandstrand i Hana.

Det har blivit dags för vad som kunde blivit en flopp men som lett mig till det bästa tipset jag kan ge – Waiʻānapanapa State Park och den svarta sandstranden behöver man tydligen boka inträde och parkering till en bra bit i förväg. Detta upptäckte vi samma dag och på något vänster så lyckades vi boka en slot senare på dagen. På alla andra ställen vi varit så har bokningen varit en tid då man kan ankomma (t ex att man får komma dit mellan 10-11) och sedan stanna hur länge man vill. När vi kom dit, med en kvarts marginal, så visade det sig att bokningen gällde när man fick vistas där och vi behövde alltså in och ut ur parken på 15 minuter, så vi skyndade oss ner till stranden (som är en av världens få svarta sandstränder).

Det var ändå sjukt värt den lilla stressen för det var väldigt vackert och vi hittade även en lavatub som man kunde gå in i. Så slutet gott allting gott!

Eftersom vi inte hann med att bada i Waiʻānapanapa så tog vi oss ut med lunch och badkläder till en lite mer svåråtkomlig och röd strand, precis utanför Hana. Ett helt underbart dopp, men jag önskar verkligen att jag hade haft badskor för det var väldigt stenigt och stranden var så varm så en höll på att bränna fotsulorna.

Till slut kom vi fram till den punkt där vi så småningom skulle vända om för att påbörja den långa resan hem. Den lägre delen av Haleakala National Park. Men först skulle vi vandra till Waimoku Falls via Pipiwai Trail.

Det tog nog strax över en timme att gå dit, genom en bambuskog och det här vattenfallet var i alla fall stort och kändes lite mer värt att se. Framförallt var det en väldigt trevlig vandringsled.

Vi passade även på att gå ner mot havet för att se The Pools of ‘Ohe’o (The Seven Sacred Pools).

Mycket nöjda och svettiga satte vi oss sedan i bilen för att köra tillbaka i skymningen och mörkret. En stor eloge till Linus som körde hela dagen. Något som han visst ”aldrig gör igen”.